Självkännedomens geografi

I den grekiska mytologin möter vi (bland andra, såklart) Narcissus, snubben som var så snygg att han inte kunde sluta kolla på sin egen spegelbild i vattenytan. Det finns givetvis en hel uppsjö att säga om hur denna myt gett grundtankarna kring narcissism. Mycket inom psykologin hämtas i liknelser till grekisk mytologi (Oidipuskomplex för böfvelen), men det är inte det jag idag vill språka om. Nä, jag vill istället påpeka det grundläggande fel som finns i myten: du kan inte se din spegelbild i vatten.
För att se ditt eget ansikte måste du vara mittemot "dig själv", detta betyder dock att du kommer att skymma det ljus som krävs för att en spegelbild ska bli möjlig. Så vad Narcissus såg måste ha varit någon slags mörk vågskvalpsvarelse...kanske inte helt underligt att han undrade vad som pågick. "Ser jag verkligen ut sådär!? Jag är ju för fan inte snygg...jag är ju skitkonstig!" osv osv. Det här är dock sekundärt, för det jag vill komma fram till är följande:
Spegeln är den viktigaste uppfinningen människan krystat ur sig. Viktigare än både eld och hjul.
Jag menar allvar. Eld och hjul är onekligen otroligt viktiga stadier i vår utvecklingshistoria, men de är "endast" verktyg. Vad vi åstadkommit med dessa uppfinningar är enklare frakt och förflyttning, samt skydd, värme, ljus och grillbricka.
Vad uppfinnandet av spegeln gav var något mer djupgående; självkännedom. På gott och ont, ska sägas. Innan vi uppfann spegeln var vi beroende av andras utsagor om oss (vår fysiska uppenbarelse vill säga), och denna baseras givetvis på den andre personens uppfattning av oss som människor, rådande åsikter som skönhet mm mm mm. De första speglarna var av högpolerat silver, eller annan metall, men man kunde även tillskansa sig en bit vulkaniskt glas för att veta hur att kamma sidbena. Inte förvånande var dessa "speglar" inte helt optimala, återgivningen var inte helt tjusig och givetvis inte till för alla (alla har inte råd med en platta av silver... speciellt inte för att få reda på om näshåren syns). Först på 1800talet blev spegeln något som gemene man, kanske, kunde få tag i.
Tänk på det en stund, smaka på den karamellen: Det fanns människor som aldrig fick reda på hur de faktiskt såg ut. Det finns det givetvis fortfarande.

Vad säger det om oss? Vad säger det att vi lever i ett samhälle där det är en självklarhet att se sig själv (spegelvänd, ska tilläggas...vill du se hur du verkligen ser ut? Ta ett foto i spegeln) och att göra det flera gånger per dag. Borsta tänderna - kolla spegeln! Tvätta händerna - kolla spegeln! Lägg sedan till allt annat du gör framför en spegel. Den talar om din dagsform för dig själv, "guuuuh så jag ser ut, jag har sovit dåligt!" ... för det kan en ju liksom inte känna i sig själv, utan måste evaluera ögonpåsarna.
Spegeln har gett oss självkännedom. Men självkännedomen påverkas, och formas, dock fortfarande av vår omgivning. Så när andra under tillräckligt lång tid talat om för dig att du är vacker, så ser du det till slut själv i spegeln. Fast det kanske är vanligare med att en får höra att en är ful som stryk, och att det är det en ser i spegeln...sedan bygger en sin person runt det.
Att spegeln fungerar så bra på oss människor beror på vår förmåga till rolltagande och vilja att socialisera, när vi ser personen i spegeln så ser vi oss själva, men vi ser även någon annan ("Du klarar det här", "Jag kan flyga, jag är inte rädd"), någon vi kan diskutera med som att vederbörande verkligen var en vederbörande annan.
Det enda andra djuret som finner självkännedom i speglar är schimpanser, vad det verkar...även om jag sett exempel på elefanter som också verkar förstå att det är sig själva de ser. Skillnaden mellan schimpanser och elefanter (i det här fallet) är att de förstnämnda alla förstår att de ser sig själva, i den senare gruppen är det endast vissa individer som gör det.

Så speglar leder till självkännedom. Självkännedom sätter jaget i centrum. Jag är En Enskild, skild från Resten, jag är Individ.
Med hjälp av självkännedomen formar vi världen. Vår världsuppfattning blir jagcentrerad. I god socialiserande anda håller vi med de som uttrycker uppfattningar närmast våra egna. Grupper skapas; familjer, klaner, stammar, samhällen, länder, nationer...alla baserade på antingen blod (på mikronivå), dessa utökas av nödvändighet med ingifte exempelvis. Resten baseras på överenskommelser, överenskommelser om hur saker och ting är beskaffade, rätt och fel, sant och falskt, stor och liten. Maktfullkomlig och maktlös. De baseras i den självkännedom som vi kommit överens om är korrekt, det vi bestämt utgör "vad vi är".

Utefter denna gemensamma självkännedom ritar vi sedan upp vad som hör till och vad som ska skjutas bort. Samhällsstrukturen vi reproducerar är jagcentrerad i förhöjd mening: människocentrerad. Med ett givet värde av vad "människa" innebär.
Så ritar vi upp godtyckliga streck på papper och säger "det här är upp, det är ner... där har ni åt höger, det är åt vänster... det här är mitten". Inte förvånande ligger Medelhavet i mitten på Europeiska kartor.

Jag vill se en karta med den geografiska Nordpolen som medelpunkt. Fast var är länderna söder om ekvatorn? Eller Sydpolen. Kan det vara så att en karta egentligen bör vara formad som med blomblad, för att göra rättvisa åt klotets rundning? Kan du se den kartan framför dig?