Ambulanspersonalen var av sämre sort. Jag fick ingen hjälp in i ambulansen, fick krypa upp för den lilla trappan på sidan. Fick ingen hjälp att lägga mig på britsen, istället tog jag tillfället i akt och fastnade med benet mellan britsen och stolen bredvid. Jag försökte svara så gott jag kunde på deras frågor, men fick inte ur mig så mycket då smärtan vid ett gallstensanfall är rätt sanslös. Då blev jag tillsagd att skärpa mig, att andas in genom näsan.
Fick frågan om jag ätit något olämpligt, mitt nekande svar mottogs ej väl och frågan upprepades ett par gånger. Fick sedan frågan varför jag inte tagit min medicin.
Vilken medicin? Frågan jag.
Smärtstillande för gallan, fräser kvinnan.
Det har jag inte fått någon, blir mitt svar.
Hon trodde mig inte. Hon ställer frågan två gånger till.
Jag ska få en smärtstillande spruta, säger hon. Lägg dig på sidan. Ingen hjälp. När jag påpekar att säkerhetsbältet fortfarande är åtdraget, och att jag alltså sitter fast, frågar hon syrligt om jag inte kan vända mig ändå.
Till slut får jag en spruta i vänster skinkmuskel. Vad fick du förra gången du åkte in till näl?
Jag fick en droppnål i armen och så hade de i något i den, svarar jag.
Jasså? Har jag svårt att tro, låter underligt. Så gör man inte.
Så va det i alla fall.
Smärtan gör nu att jag kröker rygg, trampar med benen och hyperventilerar.
Andas med näsan, uppmanar hon mig.
Jag försöker, får jag ur mig.
Nej!!! Andas med näsan säger jag!
Men jag gör det...
Nej det gör du inte, du andas med munnen!!!
Men människa, jag försöker men jag har ont! Jag andas in med näsan!
Jag försöker förklara. Få henne att sluta skälla på mig.
Du får faktiskt göra som jag säger, annars får du gå ur ambulansen!
Jag blir mitt i smärtan förbannad, det enda jag får ur mig är "jag betalar dig". Klumpigt och plumpt sagt, men hon hotade just en människa med att hysta ut denne ur sin ambulans för att hon ansåg honom andas på fel sätt, att han inte lyssnade och lydde.
Vad jag vill säga är "jag betalar skatt, jag är svensk medborgare, jag är människa. Dessa tre faktan ger mig rätten att få åka ambulans när jag är akut sjuk. Skatt är vad som betalar din lön...så vänligen gör ditt jobb. Oavsett vad jag hasplar ur mig, kort på hot om våld, så är det min rätt att få hjälp. Det kan finnas en anledning till att jag inte riktigt kan behärska mig...du vet...gallstensanfall.
Hon förlorar helt koncepterna, skriker till sin kollega att stanna ambulansen. Vilket kollegan gör.
Hon skäller ut mig efter noter.
Du ska inte kalla mig saker (vilket jag inte gjort), du ska inte ha en jävla attityd och vara tyken. Du ska göra som jag säger!
Jag börjar gråta. Jag har så in i helvete ont, hon skrämmer mig. Gör mig rädd.
Jag får ur mig "men jag har ont jag behöver hjälp!"
Reaktionen låter ej vänta på sig: ja så kan det va, men du ska inte ligga här och ha en jävla attityd.
Efter en stund åker vi vidare. Jag vågar inte låta, försöker andas genom näsan som hon sa, så hon inte ska bli arg igen.
Vid sjukhuset drar de ut mig ur ambulansen, den arga går före.
Jag börjar kräkas i munnen, hon som putter britsen stannar till och frågar hur det är med mig, ger mig en spypåse. Inne i akutsalen knäpper hon upp säkerhetsbältet. Ingen hjälper mig ur britsen, jag halvt rullar, halvt ramlar till golvet. Få ställa mig upp för egen maskin och får lagt mig i sjukhussängen. De lämnar mig raskt. Smärtan är fortfarande intensiv.
Jag ligger i sängen runt tre på natten, får träffa en doktor först vid sjutiden.
När jag börjar kräkas, trycker jag på knappen som magiskt ska framkalla personal. Efter ca fem minuter kommer en sköterska och undrar hur det står till.
Jag kräks och har hjärtklappning.
Ok, säg till om det är något. Doktorn kommer snart. Och så går hon.
Doktorn kom allt, det gjorde hon, tre timmar senare.
Svensk sjukvård. Har sällan känt mig så ensam.
Jag skriver detta med kraftigt smärtstillande i kroppen, är susig i huvudet, så lämnar plats för rättning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar