Det är något i vattnet

Fönster och ventiler är tejpade. Det här är tredje gången, tredje gången Göran sitter i bilen, men bara andra gången han tejpat för rutorna. Det är ett helvete att få den orangeröda trädgårdsslangen att stanna där en vill ha den, men skam den som ger sig. "Käre Jesus, ska det då aldrig ta slut?" Första gången var för tolv år sedan, när han, Monica och ungarna precis flyttat in i huset. 

Monica, vilka bröst hon hade, vilket leende, de träffades när hon var 23 och han 27. Lår som gick hela vägen upp, röv som helt enkelt inte la av. Nu, 18 år senare, är det inte riktigt samma spänst i Monicas byst, hennes leende har förlorat lystern. När hände det? "Om sanningen ska fram", reflekterar Göran, "är det inte mycket till tryck i rörsystemet ditt längre, så vem är du att döma?". Håret har dragit sig undan, glesnat och grånat, åh inte helt grått, bara några strån här och där. Lite silverback. 

Den gången gick det inte upp för honom att tejpa igen fönstren, resultatet blev en sjuhelvetes hosta och en öm strupe. Gott resultat uteblev.

Inte ens det klarade han av, misslyckandets rodnande skam kommer över honom vid minnet. På måndagen tog han ledigt, "personliga skäl" sa han. Personliga skäl, vad betyder det? Har hunden dött, farmor? Behöver du en heldag med käringen på Ikea? Fan just det, den där jävla hyllan måste sättas upp. Monica har tjatat om att få upp en nyinköpt blåbärsfärgad historia i sovrummet. "Är du handlingsförlamad eller? Sätt upp din jävla hylla själv!", Göran fnyser i förarsätet, skrattar kort till över kvinnors oförmåga att göra något vettigt, någonsin. Den här gången är alla öppningar övertejpade, noggrant och grundligt. 

En dag, på väg till jobbet, satt Göran i familjens ena bil, en svart V70, ett veritabelt dränage på familjens ekonomi. Alltså, förstå mig rätt, pålitlig bil och allt det där, men leasingavtalet hade en jävla massa finstilt. Som vanligt var det Göran som fick gå igenom det, och det kan väl hända han inte riktigt orkade gå igenom varenda rad! Med två ungar är de tvungna att ha två bilar, uppenbarligen. Varför Monica inte kunde ta bussen, eller cykla, förstår Göran inte alls. Vid rödljuset började Backstreet Boys "Show me the meaning of being lonely" spela på radion, någon vanlig jävla radioplåga just då, och plötsligt var Göran tvungen att med all kraft svälja, tvinga upp och bak tungan i gommen, ett hål öppnades i magen, hjärtat började bulta och sakta fylldes ögonen av väta. När kuken i bilen bakom tutade för att Göran missat att köra i samma sekund som det slog om till grönt, harklade sig Göran högt, skakade på huvudet och med en djupt andetag genom näsan körde han vidare. Kontrollerat, behärskat. "Va i helvete var det där?" Göran har ingen referensram för detta, han gillar ju inte ens Backstreet Boys, "jävla popfjollor till att dansa och sån skit" tänker han hätskt. Han gillar ju Springsteen, riktig rock! 

Efter det blev Göran mer sammanbiten, käkmusklerna verkade aldrig slappna av. På försäkringskassans kontor, där Göran så ledigt brukade hälsa sin sekreterare med ett charmigt leende (han övade i spegeln där hemma, ögonbrynen skulle upp lite, höger mungipa sträckas längre åt sidan än den vänstra, huvudet lätt lutat lite bakåt och åt vänster. Sådär ja), blev han alltmer sedd som butter. Bitsk. Bitter. Inte på en dag, givetvis, men det började med den där jävla låten, vid det där jävla rödljuset, i den där jävla V70:n. 

Några år innan rödljuset var han och Monica på Kos. De vandrade i bergen, badade, älskade. Efter en blöt restaurangkväll, någon lammhistoria, svarta oliver och fetaost, en helt gångbar cabernet sauvignon från ett ställe som kallades Triantafyllopoulos Vineyards (Göran fann namnet otroligt underhållande, "fyllo" liksom, Göran kände sig fyndig, och Monica skrattade så fint åt hans slagfärdighet), vaknade de till i en återvändsgränd. Hon blev tung med barn den natten. De hade studerat symptomen; världen höll inte på att gå under. 

Rödljuset, det där förbannade rödljuset ändrade det. Ändrade allt. 

Det är något i vattnet, Göran är säker på att det är något i vattnet, och det spelar ingen roll om det är ur kranen vattnet kommer, eller ur de där åbäkena till plastflaskor som han den halvdebile spanjacken levererar till kontorets vattenautomat. Göran tål inte spanjacken, Göran vet inte vad han heter, Göran kallar honom bara för spanjacken (eller "du" om spanjacken är inom höravstånd). 

Halsen snörps åt, Göran måste svälja klumpen, låta den sjunka till magen där den är enklare att hantera. Hans hud är känslig, eller ja, det känns så. Hans välstrukna skjorta känns sträv mot skinnet, "har Monica använt stärkelse eller?" undrar Göran för sig själv, "typiskt henne...skjortan är fan som sandpapper". Göran tar en liten plastmugg och fyller på med vatten, från spanjackens nypåfyllda vattenautomat, och går sakta framåt i korridoren, smuttar på vattnet, hälsar på Ohlsson, Mikael J., ansvarig för kunder med funktionsnedsättningar och fullkomligt dum i huvudet. "Du borde fan se över ifall du själv är berättigad stödet som du är så villig att kasta på folk, går ju på allt. Idiot", Göran gillar inte Ohlsson. Inte alls faktiskt. Men Ohlsson är sån jävla fin bundis med Zetterholm, aset längst upp, även det en idiot. "Säkert tvestjärtar", Göran flinar åt sin lustighet, "tvestjärtar", ja jävlar. 

Ohlssons ansikte förändras, antar en grå ton, skrumpnar och några slags känselspröt tränger fram ur hans ansikte, vid hans kindknotor. Ohlsson besvarar Görans påklistrade leende, och hans hud spricker upp, i såren verkar något leva. Görans leende dör med en gång, han vänder snabbt bort blicken, skyndar på stegen och går allt snabbare mot receptionen. "Va i helvete!? Vad. In. I. Själva. Helvete!?", Görans hjärta bultar hårt i bröstkorgen. 

Det är något i vattnet.

Kristina och Marielle vänder sig om, möter den hastande Göran med leenden. Göran ryggar undan, receptionisternas anleten är fulla av bölder, blödande, vätskande och såriga bölder. Något liknande horn (eller är det fingrar? Klor?) tränger fram ur Marielles panna och kinder. Kristina säger något, Göran kan se hennes spruckna läppar röra sig, men det enda han hör är ett statiskt brus, stegrande, allt gällare. 

"Tror jag fått nån magskit", Göran nästan ropar, "måste hem, fixar ni med Zetterholm!?". Han störtar ut, svetten rinner kall nedför hans rygg, håret är vått och kavajen är kvar i hans arbetsrum. 

Andra gången Göran satt i förarsätet kunde han inte få det konstanta ljudet av, vad han trodde var, en tandläkarborr ur öronen. Oftast var Carl-Johan och Sarah som de skulle, som de barn Monica burit inom sig, men även de hade nu smittats av vattnet. Vad det än var för parasit, bakterie, virus, som hade arbetat om människornas system och fysik, så hade barnen också drabbats. Sarahs högerhand knakade och knäppte, som käkarna hos en förväxt skalbagge, fingrarna böjdes åt fel håll, böjdes över handryggen. Hon talade inte längre med sin vanliga röst, istället öppnade hon bara munnen, öppnade munnen så stort att Göran trodde att hennes käkar skulle gå ur led och det enda som kom över hennes läppar var ett stammande hån, en förljugen version av kommunikation. Monica har börjat mata deras barn igen, som om de var spädbarn och inte tonåringar. "Varför gör hon så?", undrar Göran för sig själv medan han långsamt hjälper Carl-Johan att plocka bort de långa, kvistliknande, strån som växer ur hans axlar. Det kittlar.

Göran tejpade fönstren, jodå. Monica öppnade dörren, rev undan tejpen och skrattade överslätande: "men herregud va du håller på". Göran grät öppet då, för första gången grät han öppet inför Monica. Han kupade handen över hennes kind, han bad henne med tjock röst att låta honom göra sitt värv, han sa att han älskade henne men att han var tvungen att få ett slut. När Göran strök med tummen över Monicas kind släppte hennes hud, som skinnet på en övermogen vindruva, med ett blött ljud lossnade hennes hud och föll till golvet. Vad som fanns under var en grågrön massa, muskler jodå, men också något annat. Lera? Skit? Den dagen var det stekt falukorv och makaroner till middag. Göran hjälpte Carl-Johan med matteläxan. 

Monica ville älska, Göran genomförde samlaget. Hårt, snabbt, han blundade hela tiden, efteråt kräktes han. Hennes slappa bröst läckte var, det smakade så i alla fall, och hon skrattade när han sög på dem, gråtande och ulkande. På kvällen såg de på På spåret (Warszawa var svaret på andra resan), Monicas var sig själv, Marielle var sig själv, Carl-Johan var sig själv. Luuk sa inget under hela programmet, Lindström verkade inte berörd av detta utan pratade på, höll låda och underhöll. Luuk stirrade konstant på Göran, ibland ryckte han till, huvudet knixade hårt åt sidan. Det bekom inte Göran, Luuk satt ju i tv, vad kunde han åstadkomma därifrån? 

Det är något med vattnet. 

Göran försöker övertyga de få han träffar på som inte verkar ha blivit smittade. De tror honom inte, och snart måste han tystna för här kommer något jävla missfoster gående, nån fan med mandibler där käkarna ska va, eller nån som blinkar vertikalt. Göran är så heligt jävla trött på dem, på dem alla. 

Det enda som hjälper, i iallafall för tillfället, är att Göran pressar sina tummar mot sina slutna ögon. Hårt. Sådär hårt så att små novor i blått, lila och rött slår ut bakom ögonlocken. 

Alla fönster och ventiler är igentejpade. Tredje gången gillt. 

En kommer hit, till detta ställe, denna stad, om en följer ylandet, följer bruset. Om en följer impulserna. Det där jävla rödljuset.