Carita i 4b (Jaget och maskarna: Goffmans masker)

Carita jobbar nere i markan, det har hon gjort sedan strax innan hon fyllde 26. Det är inte så att hon ogillar sitt jobb, men inte direkt som att hon skrattar på morgonen heller. När hon funderar på det är det sällan hon skrattar alls, det är liksom inget som är roligt längre. 485 anställda ska ha mat varje dag, och då har hon inte räknat med de utifrån, de som är inne på korta kontrakt, timmar eller från bemanningen. Hon är inte ensam i köket, givetvis, Roland är också där. En svettig, och rätt otrevlig karl, med ett garnityr som lämnar övrigt att önska. Roland är gift, Carita kan inte förstå vad Yvonne (Rolands andra, 16 år yngre, fru) kan ha ut av förhållandet och hon förstår inte heller hur det kan komma sig att vissa har sån tur, medan andra har så lite...av något alls, av allt. Roland gör en helt underbar kalops dock, kanske är det för den som Yvonne stannar kvar? För några år sedan hade Roland en affär med Carita. De åkte till kusten en helg, till Båten (Roland uttalade det så, med stort B. Båten. En sjumeters stånka med alldeles för mycket skrovtulpaner), de åt kräftor på kvällen. Tog en nubbe. Kräftstjärt på formfranska, och så nubbe då. När Carita lät Roland sjunka in, var den spritblandade doften av dagsgammal kräfta det enda hon kunde tänka på. Efteråt somnade Roland snabbt, och Carita tog ett bloss vid relingen, tog ett glas till av det vita vinet som Roland köpt med sig. Dagen efter var avmätt och de åkte hem tidigare än planerat. Roland fick skvätt av sig, Yvonne var fortfarande gift. Carita satt på söndagseftermiddagen vid köksbordet i sin tvåa, badhanduken låg kvar i plastpåsen hon haft med sig och hon kom sig inte för att hänga den på tork. Ett par veckor senare knöt hon ihop påsen och slängde den. 

Carita torkar av arbetsbänken en sista gång, hon åker hem klockan fyra. Sätter sig i sin brandgula Opel Kadett och knattrar hemåt vid samma tid varje dag. I bilen lyssnar hon alltid på musik, favoriterna är Mats Rådberg och Freddy Fender. Ingen av dem har släppt nått av värde sedan tidigt -80talet, men det bekommer inte Carita. "Wasted days and wasted nights" sjunger Freddy, Carita kan varenda textrad. Hon kan varje textrad, men sjunger inte, nynnar bara, men ger det ett försök: 

"...and wa-hejst-heed na-ha-hajts". Engelska var aldrig Caritas starka ämne, hon nynnar igen. 

Carita undrar vem hon är, var allt gick så fel. Sjukan i hennes mage och bröst äter sig vidare, sprider sig som tentaklerna i lägenhetens avlopp. Vad det nu än är som lever i husets väggar, som avger den tunga och söta doften av röta, som viskar vidrigheter i Caritas öron när hon sover. Vad det än är, så har dess tentakler satt igen alla avlopp. Ibland hittar Carita vått och slemmigt hår på golvet, ibland i hallen. 

Vid köksbordet undrar Carita förstrött vem hon är. Vart tog hon vägen, hon som på det där gulnade och lite suddiga fotot skrattade så stort? Det var fest i kvarterslokalen, det minns Carita bestämt. Det var fest och hon som anordnat den. 25 år gammal är hon på den där bilden. 25 år gammal, glad och sorgfri. 25 år gammal och levande. Senare, på natten, så hade hon och Peter sex, svettigt och ölstint. Peter, "mannen" (Carita tänker hans namn så, inom citationstecken; "mannen"), gjorde henne på tjocken den kvällen. Ett halvår senare gick de isär. Carita och dottern Maria umgås sällan, Maria har flyttat till stan, Maria bor över en timmes bilfärd bort. Maria har "sitt eget liv" (I Caritas huvud uttrycks alltid det där med en nasal och släpig stämma). De pratar inte så ofta, men försöker ses till jul, födelsedagar och så. Inuti Carita, du vet där inne där ingen får se, så vet hon att Maria bär skulden för att allt blev så fel. Detta är givetvis inget Carita någonsin skulle säga högt, och absolut inte till Maria. Eller ja, den där midsommaren när Maria var 12 sa hon det. Men för fan, Maria skulle som vanligt grina och trilskas: "Mamma, när ska vi heeeem", "mamma, jag är trött!", "mamma, vem är det?". Ok, Carita kanske var lite väl rund under fötterna, och kanske var han...han...hum ...han med det så tjocka håret, med de starka händerna...inte någon som hon från början tänkt gå till sängs med. Men ungen kunde väl ha haft vett på att inte bara öppna dörren sådär. 

Den gången sa hon det: "Se! Nu gick han! På grund av dig, det är ditt fel!". Ditt fel.

Maria kom precis när Carita låg i startgroparna, precis skulle börja göra allt det där som hon ville göra, allt det hon planerat att göra och som hon drömt om. Maria flyttade hemifrån några dagar efter att hon fyllt 18, egentligen blev det ingen skillnad. På det där fotot skrattar Carita, ett hjärtligt och livsbejakande härligt skratt. Men Gud vilka hemska glasögon hon hade på sig, grå skalmar, alldeles jättestora. Men hon var vacker, men hon var lycklig, men hon var så full av vitalitet. Fotot är sprucket, gulnat. 

Diskmaskinen gick sönder för något år sedan (två, tre?), så Carita diskar för hand. Det är alltid så mycket disk. "Hur kan det bli så mycket disk när det bara är en som bor här?", Carita tycker det är väldigt underligt, irriterande till och med. Inte sällan blir hon stående, med händerna i det allt kallare diskvattnet, och bara tittar ut genom fönstret. Carita tänker inte på något speciellt då, hon mest tittar. Inuti är det bedövat, tyst, som att Carita slutar existera om ingen är där och ser henne. Med disk kvar i det flottiga vattnet sätter hon sig vid köksbordet, med blicken på den stora björken utanför köksfönstret tänder Carita en Blend. Taklampan är släkt, köket ligger i skugga, kvällssolen lyser in i vardagsrummet. Räkningar, reklam, kvitton, nålar och en plastblomma ligger på bordet, askfatet står på gårdagens Aftonbladet. 

Det gör ont i Caritas hals, bröstet känns för trångt. 

Väggarna buktar inåt, tapetens fuktfläckar blommar ut framför hennes ögon.