Men det finns ett annat vägval; vårt. Om vi nu verkligen måste dela upp problematiken i "vi" och "de andra". Vi står inför valet att antingen, som vissa myndighetspersoner i europeiska medelhavsländer, putta tillbaka gummiflottarna till havs, punktera dem och anse oss ha gjort ett gott dagsverke, eller öppna våra hem till de i desperat behov av hjälp.
Det finns de som sitter stadigt i brunsåsen, de som anser att hjälpen vi kan ge på något vis hotar oss själva, vår tillvaro och vår "kultur". Detta förhållningssätt visar onekligen prov på en särdeles låg empatisk förmåga, men också på en vårdslöst illa förståelse för historiska processer, skeenden, och vad som faktiskt bygger "kultur".
Under 2:a världskriget fanns de vita bussarna som hjälpte människor fly vidrigheterna i koncentrationslägren och Sverige tog på ett bräde emot 100'000 finländska flyktingar. Med stor säkerhet fanns det de som motsatte sig dessa aktioner.
Vi hör dock inte så mycket från dessa nejsägare. Hur kommer det sig månne? Kan det vara så att när vi står med facit i hand är det få som faktiskt vill framstå som de arsel de är?
Så, låt det gå 60 år. Låt alltfler berättelser om övergreppen i (tex) Syrien komma fram, låt tiden ha sin gång. Stå sedan och se världen i ögonen och säg "men jag ville inte att Sverige skulle hjälpa folk på flykt".
Häng sedan huvudet i skam.
Var står du? När världen brinner, står du då med händerna i fickan och deklarerar med självklar min att "vi borde hjälpa på plats"? Framtida generationer kommer ställa frågan
"Var stod du när skruvtvingen knep?". Vad ska du svara? De som står med de höga tillför föga, sitter du med mig bland de lägsta ger du något verkligt.
Gå med mig, vi kan ta stegen tillsammans, vi kan och vi måste sträcka oss efter de händer som i desperation sträcks mot oss. Om vi ska kunna se oss själva i spegeln, är allt annat otänkbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar