Herr Do

Har ni hört!? Herr Do är död. 

Döde herr Do.

När livet sträckts ut alltför långt, när det tänjts ut så det blödde, det var då den nu döde Herr Do hade fått nog. 

Metaforen, lögnens dekorativa syskon. 

Att han ens tagit sig igenom grundskolan måste ses som inget mindre än en biologisk triumf. Som en hastig återblick till hårdare tider, att inget ha men ändå stå fast. 

Denna rytande ondska, detta nattsvarta hat.

Att färdas dit drakar huserar och förenkla medelst dynastisk kirurgi; självkastration. 

Herr Do använder sina verktyg med övertygelse, och ja han har bestämt sig för att Förenkla. Förenkla sitt liv, förenkla allt. Kastrationen var andra steget. 

Herr Do njöt av hennes besök, där hon satt vid fotändan av hans säng, hon talade med så mjuk röst. I början. Nätterna gick, i läslampans milda sken kom hon till honom och hennes röst blev allt mer kraxande, tjattrande. Det gjorde väl honom inte så mycket, om det inte varit så att hon sedan länge varit död.

Att stiga ned i livets framrusande ström av dagar och år, det låg inte för Herr Do. 

Fragment av vad som komma skulle för sina ögon, och överdrivet besatt av frågan angående flugors mening, kunde den numera döde Herr Do till slut inget annat göra än att låta löpknuten dras åt allt hårdare. 

Så slut ögonen lille vän, låt orden och hånen, slagen och viskningarna, bultandet och andnöden sjunka undan. Minnen bleknar och vilan välkomnas.

Kom klarhet.