Demokrati och förfall

På -20talet började Sverige känna demokrativittring, vänsterkrafter hade drivit på såpass att konceptet faktiskt kunde bli verklighet. Då stod Rudolf Kjellén som stark demokratimotståndare, han tilldelas förövrigt äran att ha myntat begreppet "folkhemmet" (intressant i sig), och ansåg att idén var förkastlig. Som tur är fick hans, och gelikars, tankar inte avgörande avtryck i dåtidens politiska val. 1914 försökte Gustav V stå pall mot bondetåget, konservativa krafter mobiliserade sig mot "kulturens förfall". Inte heller det hjälpte. Folket hade fått nog.

Demokratin är ung och skör, så lite krävs för att få den på knä, eller krossa den totalt. 

Inte ens 100 år har gått sedan Sverige tog de första stapplande stegen mot en demokrati där alla människor har en röst, på lika villkor; vi är inte där än.

Inte ens hundra år, och vi har redan börjat avveckla den. Vi har redan glömt, eller kanske vi inte bryr oss om, vad mormors far och farfars mor kämpade för. Vi har glömt för vad människor i Ådalen fick sätta livet till. Vi tillåter fascister i demokratins salar, vi tillåter dem använda demokratin för antidemokratiska ändamål. En stor del av Sveriges befolkning verkar ha glömt vad demokratin kostar, vad den innebär. Vad vi, genom den, fått.

Inte ens hundra år, och vi tillåter ett av de vackraste av mänskliga påfund vittra sönder och förfalla.